Nya nojjor

Idag är det typ 36+2. Snittet blir 39+0 (eller enligt UL 38+2). Jag är stooor vilket alla påpekar. Eller egentligen är det magen som är myket stor. den går liksom för mig och står rakt ut på ett nästan aggresivt sätt. Grannen som jag träffade på affärn idag tog på den som om hon vill heala mig och en av barnens kompisars mammor gapade över halva grönsaksdisken "Men herregud - har du inte fött - ÄN!" Sedan tog hon mig också på magen. Sedan kom mamma hit och envisades med att ta mig på magen hon med. Jag har liksom kapitulerat. Alla får känna. Jag tar tillbaka mitt tidigare inlägg i frågan. Bara att acceptera att man blir allmängods.

MEN - det rä inte det som är dagens problem. Jag känner inte bebben lika tydligt längre och blir orolig för att allt inte är som det ska. Känns bar att jag ska till BM och lyssna på hjärtljud på måndag. Eller jag känner ju att hon finns där men att rörelserna förändras så pass mycket och blir mer av ålande och tryckande är direkta sparkar och moves känns ovanligt. På alla forum kan man ju dock läsa att rörelsemönstret förändras mot slutet. Tror dock jag ska plocka rammitt stetoskop för att se om jag kan höra hjärtljusen själv. Det skulle kanske kunna lugna mig.

En annan sak som oriar mig är att grannfrun (som "healade" mig idag =) påpekade att "det där är ingen flicka - det är ju en typisk pojkmage!" Fast två UL-sköterskor (en så sent som i v32) tittat noga och sagt - tjej. Jag utgår dock stenhårt från att det är en liten tjej - en Linn - därinne. UL-sköterskorna känns på något sätt ändå mer trovärdiga än grannfrun.

Igår kväll var jag hos bästa polaren R på bokklubbsmiddag med polarna A & K. Det vär jättetrevligt även om jag kastade in handduken rätt tidigt. Boken Kjell fick 3:or rakt av. Flera kul sketcher och incidenter om vi kände igen oss i  och skrattade gott åt (stenciler, talfröken och skokartongsområden bl.a.) men lite svajig röd tråd och mer nöje för stunden än bestående intryck.

Nästa bokklubbsbok (denna gång i pocket - alla fick en bok som paket) blir "Sista kulan sparar jag åt grannen" av Fausta Marianovic. Mamma läste den i somras och tycket den var så himla bra att jag blev lite nyfiken redan då. Sedan har jag läst en del recensioner som också verkar lovande. En dokumentär bok som ska utspelas i f.d. Jugoslavien och som enligt utsago ska vara både spännande, bitsk och tänkvärd och med en mustig humor. Återstår att se om den lever upp till det. Vi ska ses hemma hos mig i slutet av juli för att diskutera boken, sätta betyg, äta och dricka, skvallra och ha det trevligt igen - och då ska jag orka med lite längre ; )


Kommentera här: